1.1. Historik
Vatten är den viktigaste beståndsdelen för att garantera liv på den här planeten. Men för vägar innebär vatten huvudsakligen problem. Huvudorsaken till vägskador, och även problem med användbarheten av vägnät, är ett överflöd av vatten som fyller porerna i vägens olika material och undergrundsjordar.
Det är allmänt känt att vägkonstruktioner fungerar väl under torra förhållanden och historiskt sett har vägar därför byggts i torr terräng. I de situationer då vägar ändå har måst byggas i våt terräng har avvattningsanordningar vanligtvis utformats för att hålla vägöverbyggnaderna torra.
De första vägarna i Europa byggdes för ca 3 500 år sedan. Redan på den tiden utformade vägtekniker vägkonstruktioner med avvattningens betydelse i åtanke. De beaktade tvärfall (för att styra vattenflödet till sidodikena), profillinje (vägytan bör ligga ovanför grundvattenytan och den omgivande marken) och sidodiken (för att forsla bort vatten från vägkonstruktionen och förhindra vattennivån från att stiga).
Referens: Dawson: Water in Road Structures
I dagsläget ignoreras dock ordentligt underhåll av avvattningen för vägkonstruktioner i många länder. Exempelvis har det i resultaten från ROADEX-projekten framkommit att dåligt fungerande avvattning är ett av de största bekymren i norra Europa. Avvattningsproblem kan hittas överallt på lågtrafikerade vägnät, men går också att återfinna på större vägar. Under de senaste åren, i takt med att regeringar har minskat budgetfinansieringen för underhållsarbeten på lågtrafikerade vägar, har pengar lagts på arbete med asfaltarbeten på bekostnad av avvattningsunderhåll, som allmänt har ignorerats.
1.2. Problem orsakade av dålig avvattning
Dålig avvattning skapar många problem för både trafikanter och väghållare. Typiska sådana problem är:
1) trafiksäkerhet (vattenplaning och is)
Dålig avvattning är en trafiksäkerhetsrisk. Vatten kan samlas på vägen som pölar. Ansamlingen av vatten skapar sedan en risk för vattenplaning vid regn. En våt yta reducerar friktion vilket leder till längre bromssträckor. Ytvatten kan frysa nattetid, under den tid på året då frostnätter förekommer, och sedan smälta när temperaturen stiger över frystemperatur under dagen. Där detta händer kan vägar bli väldigt hala och förändringen i friktion kan komma som en överraskning för bilförare.
2) erosion
Okontrollerade vattenflöden på vägområdet kan leda till erosion. Trummor ligger också i riskzonen för erosion. Trummor med liten diameter och igensatta trummor kan få vattenflödet att röra sig mot vägen och ge erosion. Vatten som rinner ut ur trummor kan på samma sätt orsaka erosion när det rinner rakt ut i erosionskänslig jord. Erosionskänsliga jordtyper är silt, siltig morän och sand. Vegetation kan reducera erosion.
3) reducerad bärighet i undergrunden och vägöverbyggnaderna som orsakar permanent deformation
Dålig avvattning och fukt är de främsta bidragande orsakerna till problem med permanent deformation på vägar. Tidigare ROADEX-projekt har visat att permanent deformation är den huvudsakliga orsaken bakom oönskad spårbildning på lågtrafikerade vägar i den Norra Periferin. Detta kan resultera i reducerad trafiksäkerhet, ökade problem med förares hälsa, minskad bärighet och högre kostnader för väghållare och trafikanter.
4) tjällyftning och ojämn tjällyftning
En anledning till ojämn tjällyftning är dålig dränering när vägens avvattning inte ges det underhåll som krävs. Tjällyftning leder till ojämnheter och sprickor i vägen.
5) reducerad livslängd och ökade underhållskostnader för beläggningen.
Den faktor som mest frammanar behovet av beläggning är lågkvalitativ avvattning. Genom att förbättra avvattningens tillstånd för kritiska vägsträckor och hålla den i bra skick kan beläggningens livslängd bli 1,5 – 2 gånger så lång. Dessa upptäckter har stöd i de teoretiska beräkningar som gjorts i ROADEX II-projektet. Slutsatsen var att om avvattningens underhåll och rehabilitering kan utföras på ett ekonomiskt sätt kan det leda till stora besparingar i de årliga underhållskostnaderna för belagda vägnät.