4. Miljöhänsyn relaterad till väghållning

4.1. Buller

Buller definieras som ett ljud som är oönskat av lyssnaren. Nivån på störningen som orsakas av ljudet beror på dess utsträckning och intensitet och på känsligheten hos den person det påverkar. Buller är normalt inte något större problem för vägar i den Norra Periferin eftersom regionen generellt är relativt sparsamt befolkad och vägnätet på det hela taget går genom obebodda eller glest befolkade områden. De flesta vägarbetena i den Norra Periferin utförs vanligen utanför de bebyggda områdena, med resultatet att effekten av buller på de lokala omgivningarna vanligen inte behöver övervägas speciellt. Vanliga arbetsmetoder inom arbetsplatsen måste förstås följas.

Tillståndet på vägarna har också en effekt på bullernivån. Till exempel om en väg är i dåligt skick och bilar åker fort, kan detta orsaka mer buller än om vägen är i ett bättre tillstånd.

Större hänsyn måste därför tas om vägarbeten sannolikt kommer att generera buller. Bullerstörningar kan orsaka irritation såväl som oro och stress hos boskap.

En enkel men ganska effektiv åtgärd för att hantera effekterna av buller är att underrätta de personer som sannolikt kommer att påverkas av att arbete kommer att påbörjas. Detta kan göras genom att skicka ut informationsblad via brevlådorna och/eller genom anslag på anslagstavlor. För större arbeten, kan det vara klokt att sammankalla ett informationsmöte. Om människor är informerade, är vanligen deras acceptans av störningen högre. Det är klokt att arbeta inom normala arbetstider så mycket som möjligt. Om detta inte är möjligt bör de personer som drabbas få speciell information. Det finns bara begränsade möjligheter att sänka bullernivån. Buller kan naturligtvis reduceras med bullerplank eller liknande konstruktioner, men dessa är ofta opraktiska på vägbyggen, speciellt vid mindre arbeten med kort varaktighet.

Ett generellt råd när det gäller buller är att använda modern utrustning där det är möjligt. Sådan utrustning har normalt bättre dämpning av buller och vibrationer än äldre maskiner. Modern maskinutrustning ger också andra fördelar, som minskade utsläpp, etc.

4.2 Vibrationer

Vibrationer stör människor nära vägar men de kan också ge skador på byggnader och känslig utrustning. Vibrationer, och även buller, kan påverka det lokala djurlivet. Dessutom kan vibrationer ge skador på geologiska och arkeologiska objekt.

En stor källa till vibrationer för omgivande bosättningar är ojämna vägar med potthål och ojämn tjällyftning. Vibrationsnivåer kan vara andra på vintern när marken är frusen än på sommaren. Vibrationer orsakade av vägar i dåligt skick kan också vara en hälsorisk för chaufförer vilket har visats i ROADEX forskning [link: Johan Granlund report]

Om vibrationer troligen kommer att orsakas av vägarbeten bör större uppmärksamhet riktas på när arbetet ska utföras. I likhet med bullerproblemen är en enkel och effektiv åtgärd att uppmärksamma personerna om de planerade vägarbetena så att de får kännedom om skälen till arbetet och dess varaktighet.

Onödigt kraftiga vibrationskällor, såsom packning med tunga vibrationsvältar eller bergssprängning, bör undvikas eller minimeras i bebyggda områden. Tunga vibrationer kan orsaka skador på byggnader och installationer, vilket kan ge upphov till skadeståndsanspråk. Metoder och utrustning som minimerar vibrationer bör därför användas. Detta är dock ofta svårt i praktiken, eftersom vägarbeten kräver specialiserad mekanisk utrustning såsom grävmaskiner, tunga lastbilar, etc. Tätare hålavstånd och mindre laddning bör användas där det är möjligt vid sprängningsarbeten, för att reducera uppkomna vibrationer i omgivningarna.

Ett allmänt råd avseende vibrationer (och denna regel gäller även för buller) är att använda modern utrustning där så är möjligt. Sådan utrustning har normalt bättre dämpning av buller och vibrationer än äldre maskiner. Modern maskinutrustning ger också andra fördelar som reducerade emissioner, etc.

Som redan nämnts, kan vägens tillstånd också påverka vibrationer. Till exempel kan tunga lastbilar som passerar över vägsträckor med omfattande tjälskador skapa stora vibrationer. Att hålla vägen i ett gott och jämnt tillstånd kommer att minimera omfattningen av vibrationer.

4.3 Damm

Damm är en nästan oundviklig följd av vägarbete. Grus och krossat grus och hårda bergmaterial innehåller en andel finmaterial, och om materialet är torrt, kan ett ganska tungt dammoln bildas när det kommer i rörelse. Det uppkomna dammet kan störa både befolkningen och miljön.

Damm är vanligtvis inte något större problem i den Norra Periferin. Som nämndes tidigare, är den Norra Periferin en ganska sparsamt befolkad region och damm från “rena” material utgör sällan något allvarligt problem, även om det därmed inte ska ignoreras. Damm från lokalt geologiskt material bör inte ha inneboende miljömässigt skadliga egenskaper för det lokala landskapet vare sig om det faller ner naturligt eller med nästa regnskur. Dock bör det hållas i minnet att om dammet sprider sig till vattendrag och sjöar kan det ge en grumling av vattnet. Stor försiktighet bör därför iakttas i sådana fall.

Incidenter med damm kan behandlas antingen med vattning, utbyte av material eller användning av dammbindare nära bebyggelse. Om dammbindare används bör de användas med försiktighet där de kan påverka det lokala grundvattnet (se vidare kapitel 4.7).

4.4 Avfall

Avfall definieras som “substans eller sak som innehavaren kasserar, avser att kassera eller tvingas kassera”. Notera att detta kan inkludera oväntade material, som t ex uppgrävd jord som inte kan återanvändas.

Avfall kan uppstå på olika sätt:

• Förpackningsmaterial

• Överblivet överbyggnadsmaterial

• Farligt avfall, olja från maskiner, etc.

Avfall klassificeras också efter hur det kan påverka miljön:

• Inaktivt avfall, d v s material som inte går att modifiera genom fysisk, kemisk eller biologisk reaktion på en normal soptipp.

• Aktivt avfall, d v s motsatsen till ett inaktivt avfall. Detta kan t ex vara, överbliven olja och batterier. Ett specialfall är avfall som är livsfarligt, t ex explosivt eller brandfarligt avfall.

Det är alltid lönsamt att minska avfallet. De flesta länder, inklusive ROADEX partner-länder, tar ut en särskild avgift eller skatt för avfall som går till tipp. I tillägg till dessa “tippavgifter”, kan kostnader för att transportera material till och från arbetsplatsen tillkomma. Reducerade transporter leder till ett minskat behov av fordon och personal. Även om en minskad kvantitet av material som går till tippen reducerar inkomsterna för Staten, kommer resultatet, från nationalekonomisk synpunkt, fortfarande att vara en nettovinst.

Bra hantering av material kan möjliggöra att de flesta överskottsmaterial kan komma till användning på ett eller annat sätt. Om materialkvaliteten är alltför dålig för att använda i överbyggnaden kan det vanligen brukas som fyllnadsmaterial, t ex för att fylla ut branta slänter. Visst avfall uppkommer naturligtvis alltid, t ex förpackningsmaterial, överbliven olja o.d, men dessa bör minimeras. Alla länder som deltar i ROADEX-projektet har krav på hur avfall ska tas om hand. Det är särskilt viktigt att miljöskadligt avfall blir transporterat till tipp eller förbränningsanläggningar avsedda för ändamålet. Information om var sådana anläggningar är belägna kan erhållas från de lokala eller regionala tillsynsmyndigheterna. Ett annat problem som kan uppstå, men inte är allmänt i den Norra Periferin, är förorenad jord, där det kan vara nödvändigt att flytta och deponera sådana material.

Farligt, också känt som riskfyllt, avfall utgör en stor risk för miljön och även för människors hälsa. Riskfyllda avfall kontrolleras genom strikta föreskrifter (av Europiska Unionen och lokala myndigheter). Dessa föreskrifter innebär som tillägg skyldighet att registrera, övervaka och kontrollera dessa produkter.

Farligt avfall klassificeras som material med följande egenskaper:

• brandfarliga

• frätande

• oxiderande

• explosiva

• giftiga

• skadliga och irriterande

• farliga för miljön.

Exempel på farliga avfall vid vägarbeten är drivmedel, batterier och batterisyra, bromsoljor, hudrauloljor, stötdämpare, olika syror, etc. Huvudkällorna för dessa farliga varor är fordon (både från trafikanter och från vägunderhåll). Under vägbyggnad och underhåll måste alla fordon på arbetsplatsen servas på rätt sätt för att se till att det inte finns några läckage.

Referenser:

http://ec.europa.eu/environment/waste/hazardous_index.htm

http://www.ekorosk.fi/index.asp?m=1&sivu=avfallstyper_farligt

Den ekonomiska kostnaden för avfall är ett viktigt skäl till varför avfall bör undvikas. Dålig styrning av avfallet kostar tid och pengar. Exempel är:

• Dålig avfallsstyrning vid projektets start. Detta kan ge upphov till höga kostnader i ett senare skede. Sådana kostnader kan undvikas om avfallet hanteras på rätt sätt från starten.

• Kostnader för lagring, transport och bortskaffande av avfall.

• Tid (kostnader) för hantering av avfallet.

• Kostnadsökningar p g a att användbara material kasseras.

Dessa kostnader sammantagna, visar tydligt att det är förmånligt att ha en genomtänkt strategi för styrning av avfallet.

4.5 Vägmaterial och vägutrustning

Vägmaterial och vägutrustning kan också vara källor till föroreningar. Påverkan på miljön och mängden av miljöfarliga ämnen som skapas beror på typen av de material som är inblandade. Dessutom har typen, tillståndet och slitagemotståndet hos ytlagret, påverkan av vatten och trafik och ett antal andra faktorer påverkan på utfallet.

Återvunna material och industriella bi-produkter

Återvunna material och industriella bi-produkter kan medföra nya risker för miljöföroreningar. Exempel på dessa typiska återvunna material vid vägarbeten innefattar krossad asfalt, betong och tegel; berg eller jord från gruvarbeten, bi-produkter från metallurgiska processer (såsom slagg); pulveriserad- och brännaska – särskilt “flygaska” från kolkraftverk; och andra industriella bi-produkter såsom brännaska från kommunal sopförbränning. Återvunna material kan innehålla ett antal miljöfarliga ämnen till exempel tungmetaller, oljor och organiska mikro-föroreningar och annat. Användningen av dessa material måste därför noggrant övervägas och alla måste testas på rätt sätt för att säkerställa att de är passande som vägmaterial. I ROADEX-området Sverige har riktlinjer för användning av alternativa material publicerats. Dessa definierar, till exempel, kvaliteten, specifikationer, kemiska och tekniska krav för materialen såväl som instruktioner för hur de ska provas. Riktlinjerna ger också råd för hur en miljöbedömning ska utföras, var avfallsmaterialet kan användas och var det inte kan användas.

Referens: Åsa Lindgren, Swedish Transport Administration

Beläggningar

Moderna bitumen som används i asfaltbeläggningar är utformade för att ge ifrån sig mycket låga nivåer av utsläpp. En modern risk som uppkommer från asfaltbeläggningar är slitaget från beläggningsytan av dubbade däck där sådana är tillåtna. Detta bör dock inte vara någon viktig fråga på lågtrafikerade vägar. Gamla beläggningar som innehåller stenkolstjära å andra sidan måste alltid behandlas med särskild försiktighet på grund av det speciella kemiska innehållet i stenkolstjära. Alla nationella avfallsföreskrifter och miljöbedömningar klassificerar inte stenkolstjära som ett farligt avfall. Om den särskilda föreskriften klassificerar stenkolstjära som farligt avfall blir återvinningen av materialet svårare. Vissa myndigheter föredrar att stenkolstjära ska återvinnas hellre än att tas bort och behandlas. Till exempel i Sverige, där Trafikverket har publicerat speciella riktlinjer för att hantera stenkolstjära. Dessa ger flera olika alternativ beroende på koncentrationen av 16-PAH-föreningar. Det arbetssätt som visat sig vara bäst är att lämna den beläggning som innehåller stenkolstjära kvar i vägen utan att röra den alls. Om den måste schaktas bort ger riktlinjerna råd om hur den ska behandlas. Varje enskilt fall måste behandlas med försiktighet i överensstämmelse med det ur miljösynpunkt bästa arbetssättet i det land som är involverat. I Norge innehåller asfalten t ex mycket sällan stenkolstjära. Det beror på att vägnätet i Norge är yngre än låt oss säga Sverige eller Skottland. Vägarna i Norge har till stor del byggts efter andra världskriget när stenkolstjäran i allmänhet inte användes.

Referens:

Lindgren Å., Friberg F.: Tar-Containing Asphalt – A European Problem seen from Swedish Perspective and Åsa Lindgren, Swedish Transport Administration

Naturliga stenmaterial

Egenskaperna hos naturliga stenmaterial är en konsekvens av deras mineralogi och innehåll av tunga metaller. Ett vanligt problem med stenmaterialet på lågtrafikerade vägar är damm. Damm genereras från de obundna ytlagren på grusvägar.

Vägutrustning

Exempel på vägutrustning är vägskyltar, vägräcken, vägvisare och lyktstolpar. Vanligen är dessa gjorda av galvaniserat stål men de är ändå utsatta för korrosion. Zink kan frigöras till miljön genom användning av avisande salter och dessutom kan äldre typer av färg innehålla tungmetaller. I jämförelse med högtrafikerade vägar är ändå miljöpåverkan av vägutrustning på vägnätet i glesbygden relativt liten.

4.6 Lindring av miljöpåverkan

Varje väg ger någon form av miljöpåverkan. Byggnadsfasen är potentiellt den mest skadliga fasen i detta avseende och nödvändiga åtgärder bör vidtas för att lindra den miljöpåverkan som uppstår. Innan detta kan utföras måste källor och rörelsescheman för föroreningar identifieras. Tumregeln för föroreningar är ”källa – färdväg – mål”. Dessa definierar de tre huvudparametrarna vid lindring. Metoder för lindring kan utföras både på annat ställe och på plats.

Källa

Alternativen för att hantera källan till en förorening är: förebyggande, undvikande och reduktion Förebyggande syftar till att stoppa utsläppen av föroreningarna till miljön. Ett praktiskt exempel av förebyggande är att förbjuda användning av avisningsmedel i grundvattenområden. Undvikande är de speciella designprocedurer, såsom förändring av vägsträckningen för att undvika att korsa ett miljökänsligt område. Reduktion är den sista utvägen och bör bara övervägas när utsläppen inte kan stoppas eller undvikas. Ett exempel på detta är minskningen av antalet farliga godstransporter som passerar genom ett känsligt område.

Färdväg

Alternativen för lindring via föroreningars färdväg är avstängning (metod på plats) eller omdirigering (till annan plats). Avstängning innebär att föroreningens förflyttning styrs till exempel av ett fördröjningsmagasin eller ett återverkande hinder. Omledning innebär att föroreningen styrs om till en ny färdväg. Ett exempel på detta kan vara att en vattenburen förorening blir omledd genom ett vattentätt dräneringssystem för uppsamling och behandling.

Mål

Om föroreningen har nått sitt mål är de enda alternativen för lindring, botemedel (på plats) eller kompensation (på annan plats). Kompensation innebär ekonomiska- eller ersättningsåtgärder. I praktiken innebär kompensation, till exempel, att någon form av betalning görs till markägaren, vars mark har blivit förorenad. Botemedel används normalt bara när skadliga eller ogynnsamma effekter påverkar ett miljöområde. I praktiken betyder det att materialen på de förorenade ytorna byts ut mot nya rena material.

4.7 Risker för grundvatten

De vägåtgärder som orsakar de mest betydande påverkningarna på miljön i ROADEX-länderna är (a) avisning och snöröjning på vintern, och (b) användningen av dammbindare på grusvägar under sommaren. Båda dessa åtgärder syftar till att reducera halkan på vägen för att bevara dess funktionalitet. Följande avsnitt granskar sätt genom vilka vägmyndigheter kan lindra påverkan genom åtgärder, principer och policys. Notera: Speciella skyddsåtgärder kan krävas för vägar som passerar genom viktiga grundvattenområden för att skydda vattenkvaliteten. Detta kan också vara nödvändigt på lågtrafikerade vägar om pumpstationen ligger i vägens närhet.

Is- och snökontroll

Borttagning av is och snö kan utföras antingen mekaniskt eller kemiskt. Den mest populära avisningskemikalien är natriumklorid (NaCl). En ytterst liten kvantitet av kaliumferrocyanid tillsätts vanligen till NaCl som ett anti-klumpningsmedel, för att hindra saltkornen från att binda ihop. Andra avisningskemikalier som kan användas är urea, kalciumklorid och kalciumacetat. På lågtrafikerade vägar i nordiska länder är det mest vanliga sättet för borttagning av snö mekaniska metoder och salt används inte på dessa vägar.

Nackdelar med avisande salter

De huvudsakliga nackdelarna med avisande kemikalier är att de kan förorena jordar, grundvatten och ytvatten. Avisande salter kan också öka rörligheten hos tungmetaller som accumuleras i vägkanterna. Salt gör vägytan våt, vilket gör det möjligt för föroreningar på vägytan att krypa ner i sprickor in i överbyggnaden och längs vägens vägrenar. Natriumklorid ökar lösligheten för många tungmetaller.

Dammbindning

Dammning och dammbindning är vanliga särdrag på lågtrafikerade grusvägar där slitlagermaterialet inte har tillräckligt med finmaterial för att skapa sugning. Dammbindning utförs vanligen kemiskt med salter som kalciumklorid (CaCl2) och magnesiumklorid (MgCl2). Dessa salter har samma nackdelar som avisningssalter. Mängden dambindande kemikalier kan minskas genom användning av tillräckligt bra kvalitet på finmaterialet i slitlagret. Till exempel har krossad glacial morän i Finland befunnits vara ett passande slitlager med goda dammegenskaper.

4.8 Markförorening och dess undvikande

Den Norra Periferin är känd världen över för att vara en “ren” region. Risken för att hitta tidigare förorenad jord är inte särskilt stor, även om det är möjligt. Ett antal varningssignaler är emellertid möjliga. Oljigt vatten i ett dike är t ex ett klart varningstecken. Skälet till oljan kan vara spill vid vägåtgärder, men det kan också bero på befintliga gamla föroreningar. Näsan, eller snarare känslan av lukt, är ett utmärkt instrument för att upptäcka utsläpp. Försiktighet bör iakttas när lukten av olja, svavel, etc. upptäcks. Föroreningar kan också vara gripbara, såsom skräp som påträffas i marken. Jordar kan också vara missfärgade.

Människors handlande styrs genom strikta miljöföreskrifter. Att skada eller förstöra naturen inom miljöområden är kriminella handlingar. Mänskliga aktiviteter som att bygga vägar kan skapa ärr i miljön och av det skälet krävs för åtgärder, som sannolikt ger skador på miljön, tillstånd från miljömyndigheten.

Material som används vid vägarbeten måste vara noggrant kontrollerade för att förhindra nya föroreningar. Sannolika källor till föroreningar innefattar lösningsmedel och oljeprodukter. Läckage från fordon och annan utrustning är den enklaste källan till föroreningar men också den mest försåtliga. Den här typen av förorening kan vanligen undvikas genom reguljär service på fordon och utrustning, men något blir ändå kvar. Skräp på arbetsplatsen är normalt lättare att hantera. Skräp är enkelt att samla in och en sorteringsstation kan lätt anordnas på platsen.

Om det finns oro för möjliga föroreningar inom vägområdet är en undersökningsplan ett första och mycket viktigt steg. En undersökningsplan kan definiera vilken typ av fälttester, prover och analyser som kan behövas. Baserat på detta kan ett systematiskt program för provtagning och provning genomföras.

Ett antal olika metoder och utrustningar finns att tillgå för att ta prov av vägmaterial, jordar och grundvatten. Prover kan tas på avrinnande vatten från byggplatsen t ex för att dokumentera föroreningens koncentration och flöde under och efter stormar eller efter kraftigt regn eller smältande snö. Utlopp kan också övervakas för avrinningsvatten efter olyckor. Prover kan också tas från naturliga vattensamlingar som sjöar och älvar. Provtagning av grundvattnet kan normalt utföras genom existerande anordningar som brunnar och källflöden.

Vissa mätningar kan utföras på plats; till exempel pH, redox-potential och elektrisk konduktivitet. Andra tester måste utföras i laboratorium. De mest vanliga laboratorietesterna är utlakningsprovning, kvantitativa kemiska analyser och eco-toxiska test.

Specialistkompetens måste anlitas om förorenad jord påträffas. Dessa specialister vet hur material ska behandlas, undanskaffas, etc. Det finns också goda skäl för att undvika ny förorening. Utsläpp kan ge upphov till höga saneringskostnader och är generellt resultatet av dålig resursplanering.

Om utlakning inte kan undvikas, är det angeläget att ta hand om den. Framför allt är det viktigt att hindra den från att sprida sig vidare, i första hand till grundvattenmagasin. Insamlade föroreningar ska lämnas över till en tillfredsställande uppsamlingsstation. Flytande föroreningar bör också lämnas över för bortskaffande. Notera att det förorenade vattnet måste betraktas som ett avfall, och inte får släppas ut i det ordinarie avloppssystemet.

4.9 Fördelningsmekanismer hos föroreningar

Om en väg och dess omgivning blir förorenad trots ovan nämnda åtgärder, är det viktigt att känna till mekanismen för hur föroreningen sprider sig från sin källa för att designa passande åtgärder för att ta hand om det. Spridningsmekanismer skiljer sig något om den förorenade jorden är genomvåt (under grundvattenytan) eller torr, (ovanför grundvattenytan). I våta jordar är spridningsmekanismerna huvudsakligen diffusion, advektion och dispersion. I torra jordar beror mekanismen på vatteninnehållet.

Om jorden är genomvåt (d v s porerna är fyllda med vatten), kan partiklar flytta sig på tre olika sätt: diffusion, advektion och dispersion. Diffusion arbetar med koncentrationen hos föroreningen. Partiklar förflyttar sig från områden med hög koncentration till områden med lägre koncentration. Diffusion kan pågå även om vätskan i sig inte är i rörelse. Ett bra exempel på diffusion är spridningen av dammbindande salt med hjälp av osmos på grusvägar. Advektion arbetar med vattnets rörelse, och partiklar rör sig med vattenflödet. Dispersion inträffar när vatten rör sig inom porerna och partiklar kan lokalt omfördela sig beroende på lokala variationer i vätskans flöde.

Om jorden är torr (d v s porerna är inte vattenfyllda), kan partiklar röra sig på ett antal olika sätt. Sorption inträffar när partiklar lösgör sig från vägmaterialen under inverkan av vatten. Adsorption är fastsättningen eller vidhäftningen hos en molekyl eller en jon i gas- eller vätskefasen till ytan av en jon i en annan substans i den fasta fasen eller till ytan av en jordpartikel. Desorption är den process genom vilken molekyler eller joner rör sig i motsatt riktning. Adsorption/desorption har en enorm effekt på beteendet hos inorganiska och organiska material i jordar mellan den flytande formen och det fasta tillståndet. Upplösning är den process där en löslig substans löser sig i en vätska. Utfällning är den omvända processen till upplösning, och resulterar i bildandet av en fast kropp. Utbytesreaktioners inträffar mellan två reaktanter vanligen i vätskeform. Dessa reaktioner kan vara utbyte av elektroner, utbyte av protoner eller komplex av joner eller molekyler.

Referenser, andra än ROADEX information och publikationer som används i detta kapitel: Andrew Dawson: Water in road structures.