7.1 General
Genom sin natur, påverkar en väg vattenflödet. Själva vägöverbyggnaden kan utgöra ett hinder, och att designa och bygga avvattningssystem involverar behovet att gräva diken såväl längs vägen som utloppsdiken. I torrare terräng (grovkornig glacial morän, sand, etc.), blir påverkan av detta på miljön normalt inte stor, men påverkan av ny avvattning på våtmark kan bli avsevärd. Det naturliga flödet och vattnets ledning bör alltid tas med i beräkningarna när avvattningssystem ska designas.
Vid design av en helt ny väg, bör markundersökningar utföras för att identifiera den mest passande linjeföringen för vägen. Ett bra alternativ för att se hela landskapsbilden är att använda flygfoton eller kartläggning med modern luftburen laserscanning. När det handlar om torvmark bör läget för torvområdena och torvdjupet också bestämmas. Denna information behövs för miljöbedömningen men hjälper också till vid den preliminära geotekniska designen. Rekommenderade undersökningsmetoder är georadarteknik och några provhål.
Avvattningsanordningar kan vara utmanande att utföra med hänsyn till miljörestriktioner, men det är viktigt att den slutliga avvattningen av vägen fungerar! Vägar kan brytas ner mycket snabbt om avvattningen inte är tillräcklig. De mest kritiska delarna av ett avvattningssystem för vägar är utloppsdikena. Saknade eller igensatta trummor kan också vara problematiska.
Det naturliga ekosystemet kan vara känsligt för uppkomna förändringar när vägar är byggda över våtmark. Vanligen är dessa känsliga områden torvmossar. De värsta indikatorerna på tydliga förändringar på våtmark är döda eller döende träd.
Vägar på torvområden behöver noggranna överväganden. Torv är ett organiskt material som uppträder annorlunda under väg- och trafiklaster. ROADEX eLearning lektion “Vägar på torv” handlar om de speciella karaktärsdragen på torvområden och vad som bör tas med i beräkningarna.
Referens: Roadscanners svar på en enkät om vägar och våtmark, sammanställd av Clayton Gillies pdf
7.2. Vägdiken
Vid utförande av en rekonstruktion eller rehabilitering av en befintlig väg finns normalt redan viss ytvattenavrinning och överbyggnadsdränering på plats. Detta innebär vanligen att den primära påverkan på miljön redan har uppkommit och blivit accepterad, och att det sannolikt endast behövs mindre förändringar i det befintliga avvattningssystemet. Dessa bör normalt vara okontroversiella.
Det bör dock hållas i minnet, att vid dikesrensning måste en viss mängd av den uppgrävda jorden köras bort, och det bör prioriteras att återanvända den jorden om det är möjligt. Den jord som schaktats från dikesbotten är normalt inte användbar för själva vägen, men den kan vanligen användas som fyllnadsmaterial i speciella områden. Speciell omsorg måste läggas på att säkerställa att jorden inte flyter tillbaka i diket. En annan möjlighet är att transportera jorden till en tipp. I sådana fall är det viktigt att försäkra sig om att materialen inte hamnar på platser där de kan orsaka skada. Det är rimligt att anta att det finns en del föroreningar i diken, och det är därför inte tillrådligt att placera jorden på mark som har stort genomflöde av vatten. Fast mark, såsom områden med glacial morän, bör därför väljas som upplagsplatser.
Avvattningsdesign kan vara en utmaning om vägen går långa sträckor i en skärning eller genom torvmark. Torvmossar är vanligen relativt platta, och vatten stannar därför kvar i området. Ett dränerande utloppsdike kan behöva vara ganska långt för att nå fram till ett passande recipient och de maskiner som används för att gräva diket kan ha en oönskad påverkan på terrängen. I allmänhet finns det begränsningar på omfattningen av det arbete som kan göras i skyddade våtmarker. Om möjligt bör ytvattnet dräneras ut längs vägen till befintliga vattendrag för att undvika skador på hydrologin hos våtmarken.
Referens: Roadscanners svar på en enkät om vägar och våtmark, sammanställd av Clayton Gillies pdf
7.3 Vägtrummor
Trummor är nödvändiga för att underlätta vattnets flöde genom vägen. Av uppenbara skäl måste de vara så breda som vattenflödet kräver, men vid design av nya trummor eller reparation av befintliga är det också nödvändigt att hålla miljön i minnet. Landlevande djur kan, mer eller mindre lätt passera över en väg, medan fiskar, grodor etc. har större problem. Trummorna får inte vara som ett vandringshinder för vattenlevande djur.
Om trumman är en korsning för ett vattendrag, måste vattendjupet i trumman vara tillräckligt för att fisk ska kunna simma. Det måste också säkerställas att vattnet i trumman ligger på samma nivå som i vattendraget och det ska inte vara något “vattenfall” i trumänden. Detta gäller samtliga trummor. Även fastän grodor kan hoppa, måste nivån på trummans botten vara mer eller mindre densamma som bottnen på de omgivande dikena.
En siltfälla bör byggas där materialet i dikena är siltigt. Detta gäller speciellt för nya diken där siltiga material kan vara utsatta för erosion innan de har stabiliserats av vegetation. Erosionen kan orsaka grumling i vattnet nedströms från kulverten. Huvudfunktionen för siltfällor är att fånga silten genom att sakta ner vattenflödet, öka ståtiden och ge tid för sedimentation av silt. En grop kan också utföras på inloppssidan av trumman för att förmå det siltiga materialet att lagras där, med resultatet mindre grumling o s v.
Referenser: PPD Technical note stilt traps and filter peds – draf Coillte: Forest Operations & Water Protection Guidelines
Alla typer av trummor kan användas vid vägarbeten. Var och en ska installeras enligt tillverkarens anvisningar. Trummor byggs vanligen på “fast” mark och detta kan resultera i att resten av vägen sätter sig med tiden och trumläget blir högre. Detta kan undvikas genom att bygga utspetsningskilar på båda sidorna av trumman för att minimera förändringarna av vägens egenskaper. I vissa fall (ganska sällan i praktiken) kan trummor användas för att “balansera” områden med grunt ytvatten på vardera sidan av vägen. Trummor bör placeras ut på ett bra sätt längs vägen för att undvika en uppbyggnad av vatten på den högre sidan av vägen. Om avstånden är för stora kan vattensamlingar uppstå mot vägen, som indikerar ett behov av flera trummor.
Referens: Roadscanners svar på en enkät om vägar och våtmark, sammanställd av Clayton Gillies pdf
7.4 Släntstabilitet
Stabiliteten för inner- och ytterslänter hos diken bör inkluderas i de miljömässiga övervägandena. Släntstabilitet är ett mycket vanligt problem i vägskärningar och slänterosion kan orsakas av ytvatten eller grundvatten.
Material från eroderade slänter kan flyta ner i diken och blockera vattenflödet. Detta i sin tur kan få grundvattennivån att stiga. Problemet är störst där det finns fingraderad sand och silt och grundvattenflödet är högt. Ett bra sätt att förhindra erosion är att plantera vegetation. ROADEX-projektet har också föreslagit flera tekniska lösningar för att öka släntstabiliteten vid vägarbeten.
Andra referenser än ROADEX information och publikationer använda i detta kapitel